Picture-spamming

Hej people! Jag ursäktar mig å det ödmjukaste för en aningen dålig uppdatering, men som kompensation kommer här några bilder :) Snart utlovas dock en rapport om mina kurser och sånt. Om nån dessutom har önskemål eller undrar nåt särskilt så e de bara att fråga på. Ibland känns ens egen vardag lite för trivial för att omnämnas i en blogg. En sån fiilis har jag nog haft den senaste veckan...Tack och förlåt!

College pride?

Vy av Atlanta genom smutsigt bussfönster

Ikea @ Atlantic Station. Knäckebröd och Ahlgrens Bilar! ;)

Gaines Chapel - Opening convocation & senior investiture

Senior investiture - senior-klassen får sina mössor

Läskig björn vid World of Coca-Cola

World of Coke event med gratisdesserter och DJ

Konstgalleri - World of Coke

Provsmakning av 60 olika Coca-Cola produkter från hela världen

Mystisk limsa från Mexico och Peru

"Finland, that's like north of England, right?"

Uhh, people...rubriken säger allt. Men jag kan berätta att den uttalades av en kille på ett snabbmatsställe här nära ASC. Typen försökte alltså make small talk eller nåt. Sen funderade han också huruvida man i Finland pratar engelska eller om man har ett eget språk kanske. Han tyckte dessutom att jag "got along pretty well in English" Nåja. Man tackar. Jag bet ihop och inflikade att engelska är mitt huvudämne och att Finland ligger mitt emellan Sverige och Ryssland.

Kanske är det liksom bara idag som jag fick lust att bita huvudet av oallmänbildade amerikaner eftersom fiilisen i allmänhet har varit lite crappig. Vi åkte till Lenox Square Mall i Buckhead idag en grupp på 10 utisar. Resan kunde ju ha gått en aning smidigare och MARTAn(Metropolitan Atlanta Transit Authority=metron här i Atlanta) kunde ju förstås inte ha gått sönder halvvägs dit, och det kunde ju inte ha varit typ 40 grader under jord och ca. 100 ovan jord. Men att...

I alla fall så har jag en ny kärlek: Abercrombie & Fitch! jag köpte 2 jättefina koftor som jag troligtvis inte kommer att behöva använda förrän i oktober.

Dagens skratt tackar jag en arbetskamrat till Señor V för. Denna ca. 40-åriga herreman från Texas hade också lite svårt att placera Finland och följande konversation utspelade sig mellan de tu efter att gentlemannen frågade om Señor V hade flickvän.

Texan Gent: So is she from Texas?
Señor V: No, she's not.
Texan Gent: But she's American now?
Señor V: No, she's not.
Texan Gent: Oh, you're dating one of them Mexican girls?
Señor V: No, she's Finnish, she's from Finland.
Texan Gent [ivrigt]: Oh you're dating one of them Filipino b*tches?

That kinda concludes it all, folks...

Over and out.

Bilder

Min säng a' la Target

Skrivbord och ranglig stol

Dresser & closet

Sovjetiskt kylaggregat?

Min residence hall - Winship Hall

Buttrick Hall där många lektioner hålls

Scotties

Ekorrarnas hemvist

Rebekah Hall

En ekorre av många

Sidneys rum i Scream 2

Rebekah

Evans dining hall

Dining hall

Winship

ATL

CNN Center

Honor Pledge, Bookstore och Avery Glen

Helluu people!

Även om det är lördag idag så blev det tidig väckning eftersom vi skulle delta i en  Honor Pledge Ceremony redan klockan 9. ASC har en så kallad Honor Code, ett koncept som nog blir lite svårt att förklara, but I’ll give it a go... Honor Code(n) är alltså sociala regler kan man säga, som gör att studeranden kan till exempel själv schemalägga sina tenter och också skriva tent under oövervakade förhållanden. Alla som studerar här(men också de anställda) måste alltså leva enligt Honor Code(n) och det betyder till exempel att man lovar att inte fuska på en tent eller att man inte plagierar material. Honor Code(n) innebär också att man till exempel inte behöver oroa sig för att lämna plånböcker, laptopar eller telefoner någonstans, man ska alltså kunna lita på att de finns där när man kommer tillbaka. Jag tror att det här blev nån typ av kulturshock för mig, för jag skulle ju så gärna vilja tro att allt det här borde vara självklart för alla. Det borde ju alltså ingå i nån typ av sociala/moraliska spelregler, men tydligen är det alltså något som man behöver informera om här och göra det tydligt och klart för alla vad som gäller. Inte för att jag kanske skulle lämna mina grejer oövervakade någonstans (i alla fall inte varsomhelst), men det andra är väl ganska klart för vuxna människor? Nåja. Var och en med sitt, ceremonin var i alla fall rätt högtidlig och där höll the President of the College tal och man spelade både säckpipa och orgel(en brudmarsch?) Alla förstaårsstuderanden, inklusive internationella- och utbytesstuderanden gick i procession in till salen där ceremonin skulle äga rum. Sedan fick vi alla upprepa orden för Honor Code-löftet, det vill säga:

 "As a member of the student body of Agnes Scott College, I consider myself bound by honor to develop and uphold high standards of honesty and behavior; to strive for full intellectual and moral stature; to realize my social and academic responsibility in the community. To attain these ideals, I do therefore accept this Honor System as my way of life."

Efter det gick vi radvis fram till scenen och undertecknade Honor Code(n). Sen blev det fotografering framför matsalen för Class of 2015. Det är alltså lättare sagt än gjort att klämma in närmare 300 personer på en och samma bild, men det gick.

En anna grej: Elizabeth Kiss(uttalas Kiish), ASCs rektor(President) är grymt cool. Hon tog emot oss internationella/utbytesstuderanden i t-shirt, ”sport shorts” och träningsskor häromdagen. Dessutom hade en annan tjej och jag turen att stöta på henne efter att vi kommit hem från vår shoppingrunda på Target andra dagen vi var här. Hon är jättetrevlig och verkar vara förvånansvärt jordnära för att vara President. Tror knappast att rektor Jorma Mattila på ÅA skulle chilla med utisar i shorts och länkkare eller personligen hälsa dem välkomna och small talka bara för att han råkar springa på dem. Måste fnissa lite när den bilden dyker upp i mitt huvud.

Efter ceremonin ville de flesta dress down efter att ha burit ”business attire” och så tog The President’s Brunch vid. Efter brunchen gick några av oss till Avery Glen, ett lägenhetskomplex som tillhör ASC. Där bor Sandie och hon har eget rum, kök, badrum och pool(nej, jag är inte avundsjuk). Hon var snäll nog att bjuda in folk att simma och sola, men Celine, Jana, Isabella och jag stannade inte så länge eftersom vi var på väg till bokhandeln. Här finns en bokhandel som säljer allt från skolböcker till t-shirts, joggingbyxor(och det står Agnes Scott på typ ALLT, vilket är lite roligt men också lite klicheaktigt. Kanske är jag bara en smula cynisk, men vissa grejer är verkligen som i amerikanska college-filmer), ögonbrynstrimrar, godis och krokar att hänga på väggen. Undertecknad köpte två häften, två krokar och en sportväska som det står Agnes Scott Scotties på. Celine var helt i extas över alla fina t-shirts som fanns där. Hon är nog förresten en av de snällaste personerna jag känner.

Nu är det snart dags för Decatur Fair i Alston Campus Center. Jag antar att det innebär att olika butiker och företag i Decatur presenterar sig för de nya studerandena.

Oj, och förresten. Dagens höjdpunkt: Skypade med mor, far och syster M. Ikväll lite Skype med Señor V. Vackert så.

På återhörande! Tror nästa inlägg får bli ett bildinlägg. Måste ta lite mera bilder först!

Update:

Hej igen! Här kommer en liten uppdatering söderifrån.

Idag har liksom alla dagar här under vår international orientation varit rätt hektisk. Det blir alltså uppstigning 7 am varje dag, frukost klockan 8 och orientationen börjar från och med 9.

Jag har nu istallerat mig i mitt rum i Winship Hall, ett hus som rymmer 150 personer på tre våningar. Håller som bäst på att tvätta kläder i tre gigantiska tvättmaskiner som visade sig vara mycket enkla att använda: lägg i tvättmedel, släng i tvätten och tryck in en knapp. Hoppas att slutresultatet är till belåtenhet också och att jag fortfarande har kläder i samma storlek och så vidare...

Min roommate anländer imorgon. Hon ska heta Taylor och vara en first year student(eftersom ASC är ett women’s college så säger man inte ”freshMAN/MEN”. Det här är ju trots allt ”The World for Women” ;) på tal om det så fick jag en smärre shock igår morse när en kille som jobbar som gårdskarl här klev in i Winshipkorridoren på min våning och ropade ”man on the hall!, man on the hall! ” liksom för att meddela alla om sin närvaro för att inte väcka anstöt. (jag kunde inte hålla mej för skratt när han sen hälsade på mej med frasen ”good morning ma’m!”)( Eftersom dethär är the South så är man ”ma’m” oberoende om man är 52 eller 22. Att sånt.) Jag frågade senare en tjej som heter Aditi om alla manliga anställda här måste göra så, och hon sa att det egentligen inte är ett måste numera, men tidigare fanns det sådana bestämmelser och vissa gör det ännu utav artighet. Hon berättade också att det har funnits t.ex. muslimska tjejer som känt sig obekväma med att ha manliga anställda i korridorerna tidigt på morgonen och dylikt. Så det verkar alltså som att de gör det för säkerhet s skull.

Här på ASC verkar de vara mycket måna om vår säkerhet och därför har de också sin egen poliskår med egna polisbilar. Det finns också 28 nödtelefoner utplacerade på campus ifall något skulle hända, t.ex. om man blev förföljd eller så. Idag fick vi också visselpipor som vi kan sätta fast på vår nyckelknippa  ifall vi skulle behöva dra uppmärksamhet till oss i en hotfull situation...På dem finns också polisens telefonnummer. Måste erkänna att även om allt sånt här är bra att ha så känns det ändå lite far out there...Man är ju inte direkt van vid försiktighetsåtgärder av denhär kalibern.

Igår hade vi akademisk rådgivning med Dr. Lund. Hon är chef för internationella enheten här och man kan säga att hon är lite av en muminmamma. Hon är en väldigt jordnära och företagsam kvinna trots att hon är doktor. Hon skjutsade oss till exempel i en ASC minivan häromdagen till Target(amerikansk motsvarighet till Prisma) och hon kan allas namn och minns detaljer om alla utbytesstuderanden. Hon är dessutom den som fixar och tar tag i saker som behöver lösas, så man kan väl nog säga att hon är en handlingens kvinna. I och med rådgivningen fick vi bekräfta vårt kursval och jag kommer fram till jul att läsa tre kurser i amerikansk historia: Introduction to U.S. History, Old South, New South, No South och The American Revolution-Causes and Consequences. Jag valde också en kurs som går under ämnet teater och heter Introduction to Public Speaking, vilket låter fruktansvärt läskigt men också lite kul. Mest läskigt. Återstår att se...Sen har jag ju också trasslat in mej i nån slags Physical Education class, närmare bestämt vattenaerobics. Ibland undrar man ju vad man riktigt tänker. Min högra fot vet oftast inte ens vad min vänstra gör.

En annan grej: En rätt stor grej faktiskt: alla intressanta människor här på campus. I vår grupp på 36 personer finns det människor från 15 olika länder, allt från Jana från Schweitz som egentligen är från Bosnien, till Hande från Turkiet, till Ahreum och Mijin från Sydkorea, till Iwana från Polen och Sandie och Celine från Frankrike. Vår grupp består ändå till största delen av tjejer från Kina som kommer hit för att få en kandidatexamen. Jag är grymt fascinerad över att nästan alla av dem har engelska namn (som Cherry, Agnes och Grace) som de antigen tagit själva eller som de har fått av t.ex. en lärare. Kan ingen liksom ge mig ett engelskt namn så jag inte måste förklara hur man uttalar Elin tio gånger om dagen?

De som jag lärt känna bäst här är nog kanske Jana och Hande. De är båda supertrevliga och vi verkar ha gemensamma intressen, och så tror jag våra personligheter är rätt lika, i alla fall har vi mycket att prata om. Jana är jätteintressant, hon har till exempel läst finska i fem år bara för att hon tycker om språket. Hande är amerikansk medborgare och bodde i USA de första sju åren av sitt liv men flyttade sen till Turkiet eftersom hennes familj bor där. Nu bestämde hon sig för att komma till USA igen och studera fyra år här vid ASC. Dessutom har hon rest runt hela Europa och gått på en massa coola museer.

[Tvättpaus]

(Tvätten ser okej ut. Nu bara en torkomgång kvar. Yay)

I förrgår när vi shoppade på Target köpte jag en hel del grejer till mitt rum, bilder kommer senare. Jana och jag gick runt 3 timmar i affären och ändå glömde vi en massa grejer. Vi får väl åka tillbaka och förstöra mera pengar nån dag snart. På tal om att slösa pengar så betalade Uncle Donner just alla mina kursböcker. Tack! Han betalade också mitt gröna täcke och min hårtork. Undrar om han vänder sig i sin grav just nu. Högst antagligen.

Nu måste jag göra nåt åt min sista torktumleomgång och sen blir det middag och en tur till Atlanta med Chimi och Virginie, våra tutorer. Finns det förresten nåt ämne som ni önskar läsa en reflektion om? Önskemål tas emot med glädje.

See ya later folks!

first impressions & recap.

Halluu alla! Nu e jag här. På riktigt alltså. Let’s do a little recap av de senaste 48 timmarna.

Anlände i lördags till Åbot med mor, syster och systerdotter A och blev sen förärad med ett besök av systerson V som hade ledigt från att leka krig. Tillsammans spenderade vi kvällen med pizza och andra trevligheter och övernattade sen på 30 kvm som en tre-generationsfamilj i nån förort till Moskva(systers jämförelse, inte min egen). Klockan 6.00 var det officiell uppstigning och två timmar senare bussresa till Helsingfors-Vanda flygplats (stör mej för övrigt på finlandismen ”flygstation” som omedelbart bordi utrotas).

Nåja. Hursomhaver. Efter lite karelsk pirog och lite tårar (stackars Mor) och avsked begav jag mig av genom säkerhetskontrollen och tog sikte på landet i väster. Flygresan kunde ju ha varit kortare en typ 9 timmar och undertecknad kunde ha varit knepig nog och tagit med sig en bok, men att... American Airlines pizza får ändå fem solar av fem möjliga. Förresten så var den lite av ett smakprov på resans följande kulinariska upplevelser. När jag anlände till Chicago blev jag alltså erkänd som en ”exchange visitor”, vilket i praktiken borde betyda att USAs regering anser att jag har något att tillföra det här landet. Sånt får ju alltid en flicka att känna sig uppskattad.  Efter ett försök att följa noggranna instruktioner gällande Chicago O’Hare flygplats, som erhållits av ett stycke pojkvän med erfarenheter inom aviationen, kom jag mej äntligen för att använda en typ av gratistelefon med vilken man fick direktkontakt med olika hotell i området. Killen i andra änden lovade att skicka en shuttle, alltså en halvskruttig minibuss som skulle ta mej till Super 8 Hotel i det fantastiska Elk Grove Village(som till största delen verkade bestå av trailer parks (mamma: de e alltså stora områden där folk bor permanent i husvagnar. Typ. Alltså int ett så helt mysigt ställe). Hotellet var dock grymt fräscht för 70 dollar/natten, även om inredningen såg ut ungefär som på Hotell Polaris i Edsevö.

Checkade in och fick mitt rum och började sedan försöka lokalisera någon typ av föda. Det enda som fanns att tillgå var 7 olika sorters chips i minipåsar, choklad och limsa. Jag åt följaktligen middag American Style och sköljde ner den med en root beer och drack en Dr. Pepper till efterrätt. Skypade sen med Señor V och konstaterade att jag var rätt trött samt fick veta att chicagovattnet jag just drack troligtvis kom från Lake Michigan i vilken det troligtvis ligger en hel del döda mafiosor. Snällt med information. Gick till sängs 7.30 pm lokal tid och Señor V ringde och väckte mej klockan 2.30 am. Undrar just om han var rädd att jag sku missa flyget. Fast det gjorde jag int. Åkte shuttle tillbaks till flygplatsen med ett trevlig äldre amerikanskt par som nog var lite osams.  Hursomhaver. ..

Betalade 100 USD i överviktspengar för min kappsäck åt en halvsur tant och så var jag on my way to Atlanta. Till frukost tog jag del av ännu en hälsosam kulinarisk upplevelse då det enda som var öppet 5 am var McDonalds. Det blev alltså en ägg, -ost och bacon bagel med hashbrowns och Coke Zero till frukost. Nåja,de var ju nästan LCHF, den innehöll ju ägg och bacon ;)

På flyget till Atlanta satt jag brevid en irländsk-född businessman från Chicago som pratade mycket lågmält men ändå var helt trevlig. Anlände i Atlanta redan klockan 9 am och deplanade rätt snabbt. Förväntade  mej sen att se en tjej med en Agnes Scott skylt i handen. Men av någon sådan syntes inte ett spår. American Airlines bagagekarusell ligger dock avlägset och jag bestämde mej därför för att försöka hitta det huvudsakliga bagageområdet. Men inte fanns det någon där heller. Blev alltså tvungen att ringa ASC international office och fick sen tala med en Ginger som gav mig numret till Nayleen som skulle hämta mej. Nayleen visade sig vara en rätt trevlig dam från Texas som jobbade på ASC. Jag fick också veta av Ginger att Nayleen skulle plocka upp min nästan-roommate Mijin från Korea också. (Nästan eftersom det senare visade sig att det hade blivit nåt fel så nu bor vi istället grannar)

Vi åkte i Nayleens bil till ASC och fick se Atlanta skylinen med skyskrapor och sånt. Inte helt fel. När vi kom fram till ASC blev vi mottagna av två tjejer, en tredjeårsstuderande och en fjärdeårsstuderande som jag i ärlighetens namn inte kan minnas namnet på. Vi fick båda en lila tygpåse med lite orientation-material, en lila internetsladd(lila är alltså ASCs färg) och en påse mikropopcorn, salta nötter, vatten och en cereal bar. Vi gick en snabb runda på campus med våra guider och sen gick vi till våra rum för att packa upp. Nu bor vi båda ensamma av någon mystisk anledning, men kanske vi får varsin roommate ännu när de amerikanska förstaårsstuderandena kommer på fredag. Mijins rommate flyttade plötsligt till ett annat hus eftersom det hade varit något missförstånd gällande var hon skulle bo. Interesting times...Vi bor på första våningen (i praktiken andra våningen) i Winship Hall där det till största delen kommer att bo förstaårsstuderande. Vi har knappt sett till några andra utisar ännu, men enligt Mijin borde det finnas en svensk tjej här som ska heta Lisa. Idag är det drop in-dag och först imorgon får vi träffa alla utisar då vår orientation börjar.

Och ja, om huset och rummet...Måste säga att jag får en känsla av att bo i logement och skulle jag inte ha förberett mig på att inte ha några särskilda förväntningar så skulle jag väl nog vara lite...bestört kanske. Jag börjar inse att mitt rum är i originalskick sedan 1962 då huset byggdes. Men jag har en walk-in closet, och ett skrivbord och en säng som påminner mej lite om den jag såg på bilden i Aftonbladet på den säng som finns i isoleringscellen där dendär norska massmördaren sitter. Men ja, jag har ju en byrå också. Och duscharna har dörr och lås! Lyx! Fast toaletterna gick inte att spola i...men sånt e ju petitesser. Dock luktar hela huset grymt mystiskt, men...int e he naa, som ja pa säj.

Matsalen är en sån grej som är så amerikansk att jag har svårt att tro att den är på riktigt. Den ser lite ut som matsalen i Harry Potter filmerna, så det gör den väl ännu mera engelsk kanske. Men det som gör den amerikansk är det faktum att där finns ungefär 10 olika soft drinks att välja mellan. Jag menar root beer i automat! Eller cokis, eller cranberry juice, eller lemonade, eller Southern sweet tea. Livsfarligt. Ännu mera livsfarligt är det att det finns en glassautomat, sån som di har på Rax. Och där finns 6 olika stationer med olika typer av mat. Pizza, salladsbar, traditionell Southern mat eller vegetariskt eller internationellt.

Till lunch åt vi nån typ av gris. Och ris. Det var ätbart. De har alltså inte öppnat riktigt ännu så därför får vi vad som finns helt enkelt. Men det var ändå helt okej.

Snart e de mat igen. Ska träffa Mijin om en timme. Vi bor nu båda själv i varsitt rum, men det kan hända att det ännu blir ändringar när alla andra kommer på fredag. Boendesituationen verkar de inte ha riktigt på klart i dethär skedet.

That’s enough for one day.

På återhörande!